Idag är det exakt två år sedan som jag gjorde mina sista tävlingsstarter som ponnyryttare. Det var självklart blandade känslor. Jag var så himla glad över allt som jag hade åstadkommit och att avsluta hela min ponnykarriär med Chanelle, världens bästa ponny gjorde inte direkt saken sämre.

 

Jag minns att jag den dagen kände större press på mig själv än vanligt, men det vara för att jag ville avsluta allt på ett bra sätt. Tävlingen var i Heby och första klassen var en LA (1.10m) där vi nollade och även fick en 6e placering av 12 placerade. Då blev jag så himla stolt. Då kände jag mig nöjd. Jag kände att det inte spelade någon roll hur nästa klass skulle gå, för vi hade ändå fått en bra runda på 0 fel och även en placering i vår sista tävling. 

 

När jag sedan red MsvB (1.20m) hade jag så himla roligt på banan! Men när jag red mot sista hindret brast det. Jag visste då att detta skulle bli vårt sista språng tillsammans i tävlingssammanhang. Vi gick i alla fall i mål på även där 0+0 fel. Jag hörde inte vad de sa i högtalarna, men det kändes inte som att jag red särskilt fort. Jag gick ut med tårar av både lycka och sorg. Känslan av att vi nollade vår sista MsvB tillsammans var super kul! Men ännu roligare var det när Niklas kom ut och sa att jag ledde klassen. Jag förstod inte riktigt det, men rätt som det var hörde jag i högtalarna att jag vunnit, så fort upp igen på Chanelle och in på prisutdelning! 

 

Det var ändå 9st dubbelnollor, men ändå fick vi den snabbaste tiden med nästan en hel sekund till godo. Känslan i detta ärevarv var heeeelt obeskrivligt! Att på min allra sista tävling som ponnyryttare, få rida först i ärevarvet i en MsvB på världens bästa ponny, den stunden var något alldeles speciellt. Vi avslutade vår karriär tillsammans på bästa möjliga sätt helt enkelt!